Bismillah.
Allahuma solli 'ala Muhammad.
Pretend.
Memang lumrah manusia, pretend ni macam trend.
"Takpelah, aku okay je."
Pretend okay.
"Eh hahahahahahahahahahaha lawak gila kau."
Pretend happy.
"Inshaa Allah. Kita doakan yang baik-baik. Moga Allah permudahkan semua urusan."
Pretend sangka baik dengan Tuhan.
"Engko apehal? Aku dah tak suka tu tak payah nak paksa."
Pretend benci.
"Hm.yeke? Ouh okay lah. Ikutlah macam mana pun. I'll follow the flow."
Pretend setuju.
"Entah. Aku pun tak faham diri aku sendiri. Haih."
Pretend keliru.
But deeply inside,
Kita tak okay.
Kita tak happy.
Kita sering ingat Tuhan nak campak kita dekat hutan dalam.
Kita suka malu-malu.
Kita protes dalam diam.
Kita lagi kenal siapa diri kita.
Tapi kenapa kita pilih untuk pretend?
Sebab kadang-kadang
Hati kita sendiri pun kita tak boleh nak berapa percaya sebenarnya.
Kita sendiri tak pasti apa yang kita rasa.
Atau mungkin kita tak pasti.
And we choose to pretend,
Because no one ever care.
No one ever care what you feel.
What you have gone through.
What makes you hurt.
What makes you so fragile.
No one ever care.
And 'pretend' just the best way to keep it (your feelings/suffers/regrets) inside.
Because no one gotta know.
And me.
Even they know, they just DON'T CARE.
So, aku rasa orang yang tak pretend ni lagi sengsara daripada orang pretend.
First : He show his depressness but no one care.
Second : He depressed because (read the first).
Am i right, gais? Kehkeh. No offense ya.
"Can we stop pretending and tell each other how we really feel?"
~NA


No comments:
Post a Comment